Stalins terror mot finskstalande (del 5)

I Stalins Sovjetunionen var det farligt att vara finne. Men terrorn mot ingermaländarna kring Petrograd hade börjat före den stora terrorn 1937–38. Redan 1918 pekades flitiga, fattiga ingermaländska småbrukare ut som klassfiender – kulaker.

I bolsjevikernas kamp om makten skulle verkliga och fiktiva fiender fängslas, deporteras och avrättas i miljontals. Här drabbades allt från ingermanländska bönder, röda flyktingar från det finska inbördeskriget och amerikafinnar som ville bygga socialismen. Upp till 20 000 dödades och mångfaldigt fler deporterades till väglösa platser i Ryssland.

I det här avsnittet av podden Historia Nu pratar programledaren Urban Lindstedt med Anni Reuter, doktor i sociologi och forskare vid Helsingfors universitet, om Stalins utrensningar av finnar och finländare i Sovjetunionen. Hon har nyligen gett ut boken Finska öden under Stalins utrensningar.

Oscar Corgan avrättades i Sovjetunionen 1938. Han hade rekryterat finländska arbetare i Nordamerika för det socialistiska bygget i Karelen. Hans öde visar hur människor som sökte arbete, trygghet och jämlikhet i Sovjetunionen blev anklagade för spioneri. Stalins förföljelser slog också mot finskspråkiga familjer som bott i området i generationer. Deras språk, ursprung och släktband kunde göra dem till misstänkta fiender. De som lyckades fly kämpade för sina liv.

Det fanns flera sätt att nå landet där arbetarna skulle bli fria. När de röda förlorade det finska inbördeskriget 1918 flydde tusentals österut för att slippa repressalier från segrarna. Sovjetryssland gav dem både en fristad och en chans att fortsätta kämpa för revolutionen.

I början av 1930-talets depression kom fler migranter. Runt 15 000 finländare tog sig då i smyg över östgränsen. Många saknade arbete och hade arbetat inom skogsbruk, på sågverk eller som flottare. De ville ha jobb och mat, inte alltid för att de var kommunister. Men på andra sidan gränsen mötte de ofta gripanden, förhör och läger. Sovjetiska myndigheter såg misstänksamt på dem som kommit in i landet utan tillstånd.

Under 1920-talet och början av 1930-talet reste ungefär 6 500 invandrare, födda i USA och Kanada, till Sovjetunionen. Arbetslöshet, politisk övertygelse och organiserad värvning drev på den så kallade Karelenfebern. Sovjetkarelen behövde yrkesskickliga arbetare, maskiner och kapital. Migranterna ville bygga ett samhälle där barnen kunde gå i skolan och där de vuxna kunde få bra jobb.

Men inte alla som talade finska i Sovjetunionen hade valt att flytta dit. Den största gruppen var ingermanlandsfinnarna. Många av deras förfäder hade flyttat till området runt dagens Sankt Petersburg när Sverige var stormakt på 1600-talet. De hade egna byar, lutherska församlingar och finskspråkiga traditioner. För dem var Sovjetunionen inte ett land de valt, utan en stat som hade tagit kontroll över deras hemtrakt.

När Stalin genomförde kollektiviseringen av jordbruket i slutet av 1920-talet förstördes deras liv. Bönder tvingades lämna sina egna gårdar, ge upp boskap och redskap och arbeta på kolchoser. Regimen stämplade vissa som kulaker, det vill säga bönder som de ansåg vara förmögna och som utnyttjade andra. Dessa kunde förlora allt. Även småbrukare drabbades. Hela familjer skickades utan rättegång till avlägsna delar av Sovjetunionen.

Klassförföljelsen gick hand i hand med en tydligare förföljelse på grund av etnicitet. I regimens sätt att se på saken var gränsområdena utsatta för risken att främmande makter skulle blanda sig i. Finskspråkiga invånares släktskap och kontakter med Finland sågs som tecken på möjlig illojalitet. Åren 1935–1936 tvångsförflyttades ungefär 27 000 ingermanlandsfinnar.

Bild: De sista ingermanländska flyktingarna på väg till Finland i hamnen i Paldiski, Estland, den 18 juni 1944. Foto: Sundström/Krigsarkivet. Public Domain.

Musik: The Long Defeat Cinematic Orchestral Melancholic av Ruslan Takhaveev, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.