Livegenskapen – slaveriet som bar upp tsarväldet (del 3)

Livegenskapen i Ryssland växte fram ur statens behov av skatter och soldater samt tjänsteadelns behov av av arbetskraft till sina egendomar. Under medeltiden begränsades böndernas rörelsefrihet steg för steg - ett system som fick en fastare juridisk grund 1649. De livegna levde under arbetsplikt, avgifter, kroppsstraff och risken att säljas eller flyttas mellan ägare.

När tsar Alexander II den 3 mars 1861 gav omkring 23 miljoner livegna på privata gods personlig frihet var det en av 1800-talets största sociala omvälvningar i Europa. Men de frigivna blev inte automatiskt självständiga jordägare. För många följde årtionden av skulder och fortsatt begränsad rörelsefrihet.

Detta är det tredje av fem avsnitt om Rysslands historia av podden Historia Nu samtalar Urban Lindstedt med Per Månson, professor emeritus i sociologi vid Göteborgs universitet, om den ryska livegenskapens uppkomst och avskaffande. Han är aktuell med Den ryska autokratins uppgång och fall: Människor, händelser, kriser och reformer från medeltiden till revolutionen 1917.

I det medeltida Rus fanns bönder i olika former av beroende, men inte livegenskap i den form som senare kom att prägla Ryssland. Den stora tillgången på jord och den glesa befolkningen gjorde det svårt för jordägare att hålla kvar arbetskraft. En bonde som utsattes för höga krav kunde försöka flytta.

När Moskvafurstendömet från 1400-talet utvecklades till en mer centraliserad stat förändrades detta. Härskaren byggde mycket av sin militära makt på en tjänsteadel som fick jord och inkomster i utbyte mot tjänst. Men jord utan bönder hade begränsat värde. Därför fick både staten och adeln ett intresse av att hålla kvar arbetskraften.

Lagboken Sudebnik från 1497 begränsade böndernas rätt att byta jordägare till en kort period kring Sankt Georgsdagen. Under slutet av 1500-talet infördes periodvis de så kallade ”förbjudna åren”, då flyttning kunde stoppas helt. Ett avgörande steg kom med Sobornoje ulozjenije 1649, som avskaffade tidsgränsen för att kräva tillbaka förrymda bönder. Därmed fick livegenskapen en fastare juridisk grund.

Livet såg olika ut för de livegna. Vissa arbetade flera dagar i veckan på godsägarens mark, medan andra betalade avgifter och kunde ägna sig åt hantverk, handel eller lönearbete. Gemensamt var beroendet av en samhällsordning där rättigheter bestämdes av social ställning.

Den livegne hade vanligtvis ett hushåll och brukade jord, men saknade friheten att själv bestämma var han eller hon skulle bo och arbeta. Godsägaren kunde påverka flyttning, giftermål, arbete och disciplin. Kroppsstraff förekom, och godsägaren kunde även påverka vilka män som togs ut till armén.

Under 1700-talet kom behandlingen av livegna på flera sätt att närma sig slaveriet. Människor kunde överföras mellan ägare och säljas utan den jord de brukade. Skillnaden mellan slav och livegen var därför tydligare juridiskt än i vardagen.

Alla ryska bönder var inte livegna hos privata jordägare. Det fanns också statsbönder och bönder på den kejserliga familjens egendomar. I slutet av 1850-talet fanns omkring 23 miljoner privatägda livegna och ungefär lika många statsbönder.

Bild: Ilja Repins Pråmdragarna på Volga (1870–1873) Målningen tillkom kort efter livegenskapens avskaffande 1861 och speglar det hårda kroppsarbete och den fattigdom som fortsatt präglade många ryska bönders liv. Målning av Ilja Repin (1844–1930). Public domain via Wikimedia Commons.

Musik: Will The Winter End Cello Soloist av Yagull Music, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Mer historia. Utan reklamavbrott.

Med Historia Nu Premium får du alla avsnitt reklamfria för 45 kronor i månaden. Du stödjer samtidigt podden och hjälper oss att fortsätta göra historien levande med kunniga gäster och berättelser som fördjupar vår förståelse av världen.

Bli premiumlyssnare – för historiens skull.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.