De värsta pandemier som drabbat mänskligheten var när européerna på 1500-talet tog med sig en dödlig cocktail av sina vanligaste smittsamma sjukdomar till Amerika. Idag tror man att 90 procent av urbefolkningen strök med i sjukdomar de saknade immunitet mot. Hela kulturer gick under.
Under 1700-talet började de växande nationalstaterna i Europa att utveckla metoder för att hantera pandemier – trots att den tidens läkevetenskap ofta missförstod hur smittor spreds. Samtidigt som böldpesten i stort sett försvann, uppstod nya pandemier till följd av industrialismens trånga, osanitära städer.
Detta är det andra av två avsnitt av podden Historia Nu om pandemier, där programledaren Urban Lindstedt samtalar med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia, särskilt historisk geografi, vid Stockholms universitet, om hur farsoter har påverkat samhällen genom tiderna – från medeltidens pest till spanska sjukan.
När européerna anlände till Amerika på 1500-talet förde de med sig sjukdomar som smittkoppor, mässling och influensa – sjukdomar som den amerikanska ursprungsbefolkningen saknade immunitet mot. Resultatet blev en demografisk kollaps: upp till 90 procent av urbefolkningen dog inom ett sekel.
Denna ”mikrobiella erövring” möjliggjorde den europeiska kolonisationen av Nord- och Sydamerika. Avfolkningen ledde till omfattande återförskogning, vilket i sin tur påverkade koldioxidnivåerna i atmosfären – ett exempel på hur pandemier kan få långtgående konsekvenser bortom människans hälsa.
Det är först på 1800-talet som vetenskapen gradvis börjar förstå smittspridningens mekanismer. Kolera blev århundradets mest fruktade pandemi – men också den som ledde till avgörande förändringar i folkhälsopolitik och stadsplanering.
På 1800-talet svepte koleraepidemier fram över världen. Flera pandemier startade i Asien och nådde Europa via handelsvägar. Koleran var vattenburen och slog särskilt hårt mot tätbefolkade städer med bristfällig sanitet. Under perioden 1834–73 drabbades Sverige av nio koleraepidemier. Vid den största av dessa, 1834, insjuknade mer än 25 000 personer, av vilka drygt hälften dog.
Den engelske läkaren John Snow revolutionerade smittspårningen 1854 när han identifierade en förorenad vattenpump som kolerans källa i London – en insats som lade grunden för modern epidemiologi. Hans upptäckt blev en katalysator för utvecklingen av moderna avloppssystem, säkrare dricksvatten och en ny syn på urban hygien. Koleran blev med andra ord en drivkraft bakom avgörande samhällsreformer.
Mellan 1918 och 1920 dödade spanska sjukan mellan 25 och 100 miljoner människor världen över – fler än första världskriget. Pandemin slog särskilt hårt mot unga vuxna, vilket bröt det klassiska U-formade dödlighetsmönstret för influensa. Trots dess enorma påverkan föll sjukdomen snabbt i glömska – kanske för att samhället redan var traumatiserat av krigets fasor.
Senare forskning har visat att pandemin lämnade djupa men ofta osynliga spår. Barn till mödrar som varit sjuka under graviditeten löpte högre risk för kroniska sjukdomar senare i livet – en påminnelse om att pandemiers effekter kan vara långvariga, subtila och påverka generationer framåt.
Bild: Smittkoppor under den spanska erövringen, ur bok XII i Florentinska kodexen (1540–1585). Illustration av en okänd konstnär från 1500-talet, Originalet återfinns i Biblioteca Medicea Laurenziana, Florens. Reproduktion i: Fields, Sherry (2008). Pestilence and Headcolds: Encountering Illness in Colonial Mexico. New York: Columbia University Press. Wikipedia, Public Domain.
Musik: Fauré – Requiem – I. Introït et Kyrie, framförd av Orchestre national de l'Opéra de Monte-Carlo under ledning av Louis Frémaux, med Chorale Philippe Caillard och solisten Bernard Kruysen. Utgiven av Erato Records den 10 augusti 1962. Fotograf: Denis Thilliez. Ingen upphovsrätt gäller för denna ljudinspelning inom EU enligt direktiv 2006/116/EG.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.