När lärda började tro på häxor

Under den tidiga medeltiden betraktade kyrkans lärda föreställningar om flygande häxor som vidskepelse och villfarelser. Djävulen ansågs ha lurat människor att tro på nattliga flygfärder. Men i takt med att föreställningen om djävulen växte fram kom synen på trolldom och häxeri att förändras i grunden.

Teologer, inkvisitorer och jurister att kom att förena äldre föreställningar om trolldom med läran om kätteri, demoner och djävulens makt. Den trollkunniga grannen förvandlades till medlem av en hemlig satanisk sammansvärjning. Omkring år 1500 fanns den tankevärld på plats där blotta rykten ledde till fruktansvärd tortyr och obligatoriska dödsdomar.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet och författare till Ondskans tid – En historia om trolldom och häxeri.

Föreställningar om magi var mycket äldre än kristendomen. Sjukdomar, missväxt och dödsfall kunde förklaras med förbannelser och övernaturliga krafter. Men folklig tro var en sak och den lärda kyrkliga traditionen en annan.

Den kyrkorättsliga texten Canon Episcopi, som är belagd hos Regino av Prüm omkring år 906, behandlade kvinnor som trodde sig färdas genom natten tillsammans med den hedniska gudinnan Diana. Slutsatsen var inte att de verkligen kunde färdas på detta sätt. De ansågs ha blivit vilseledda av demoniska illusioner.

Det betydde inte att kyrkan accepterade magi. Trolldom och spådom fördömdes, men under äldre medeltid saknades ännu den fullt utvecklade föreställningen om en organiserad häxsekt i förbund med Satan.

De stora europeiska häxprocesserna var därför framför allt ett tidigmodernt fenomen. Deras intellektuella och juridiska förutsättningar växte däremot fram under senmedeltiden. Under 1200- och 1300-talen intensifierade kyrkan kampen mot kättare. Inkvisitoriska rättsformer utvecklades samtidigt som teologerna ägnade allt större uppmärksamhet åt djävulen och demonerna. Därmed uppstod en ödesdiger fråga: kunde den som använde magi egentligen samarbeta med djävulen?

Under påven Johannes XXII:s pontifikat togs viktiga steg i denna riktning. År 1320 tillsattes en teologisk och juridisk kommission som behandlade frågan om demonisk magi och kätteri. I Super illius specula, vanligen daterad till 1326 eller 1327, fördömdes människor som offrade till demoner, dyrkade dem eller ingick förbund med dem.

Skillnaden var fundamental. Tidigare kunde någon anklagas för att skada en granne genom magi. Nu kunde magin också uppfattas som ett angrepp på den kristna ordningen. Djävulen hade flyttat in i rättssalen. Det fick stora rättsliga konsekvenser. Om häxor ansågs ingå i en organisation räckte det inte längre att finna en misstänkt. Domarna började också söka efter hennes medbrottslingar.

Under 1400-talets första hälft blev västra Alperna ett centrum för den nya typen av förföljelse. Processerna i Valais i dagens Schweiz, som inleddes 1428, hör till de första stora systematiska häxjakterna i Europa.

Här anklagades människor inte bara för enskilda trollkonster utan också för att ha slutit förbund med djävulen och deltagit i hemliga sammankomster. Under förhören kunde de pressas att bekänna sådant som domarna redan förväntade sig att höra. Tortyr kunde också användas.

Om häxorna antogs mötas tillsammans måste också andra ha varit närvarande. Den misstänkta kunde därför pressas att ange grannar och bekanta. En process kunde föda nästa. Häxjakten hade fått en mekanism som gjorde att den kunde sprida sig.

Bild: Ett enbladstryck från 1555 berättar om en häxbränning i Derenburg i grevskapet Reinstein. Så spreds dramatiska skildringar av häxprocesser till en bred publik och bidrog till föreställningarna om trolldom i 1500-talets Europa. Upphovsperson okänd. Digitalisering: R. Decker. Public domain via Wikimedia Commons.

Musik: Timeless Shores av Jackchai Tilakoon, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.