Under medeltiden mobiliserades krigsfolk i Sverige genom lagstadgade skyldigheter. Förutom bondeuppbåd hade både biskopar och städer egna trupper. Men biskoparnas lojalitet låg inte alltid hos kungamakten – och deras militära makt blev till slut ett hot. Med ett beslut på riksdagen år 1525 krossade Gustav Vasa denna självständiga våldsresurs.
Ett närmast konstant krigstillstånd under tidigt 1500-tal tvingade fram en ny militär organisation. Inspirerad av samtida tyska modeller började Gustav Vasa redan under befrielsekriget 1521–1523 att värva soldater i kunglig tjänst. Bondeuppbåden ersattes gradvis av inhemska värvade trupper mot lön.
I reprisen av avsnitt 90 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Neuding Skoog, historiker vid Försvarshögskolan, om hans doktorsavhandling I rikets tjänst.
En av Gustav Vasas viktigaste reformer var övergången från en förhandlingsbaserad militär modell – där kungen var beroende av samhällets olika grupper – till ett centraliserat militärväsen med värvade soldater. Detta lade grunden till en stående armé som senare blev ett av stormaktstidens viktigaste instrument.
Tidigare hade staten varit beroende av att bönder och andra samhällsklasser ställde upp med folk och resurser. Med den nya ordningen kunde kungen själv värva soldater utan att behöva förhandla med exempelvis bondeklassen. Bönderna accepterade förändringen – de hade upplevt krigets förödelse och valde hellre ordning och säkerhet än den tidigare friheten.
Bild: Strider utanför Älvsborgs slott år 1502 mellan ett västsvenskt bondeuppbåd (till höger) och tyska landsknektar (till vänster).
Teckning av det tyska ögonvittnet Paul Dolnstein. Licens: Public domain via Wikimedia Commons.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.