Joseph Goebbels stack ut bland de ledande nazisterna genom att vara disputerad och framstå som intellektuell. Han var en övertygad antisemit som avhumaniserade judar och initierade den första stora pogromen i Tredje riket 1938.
Som propagandaminister tog Goebbels ett hårt grepp om kulturen i Tredje riket. Samtidigt var majoriteten av de filmer som producerades under hans ledning breda underhållningsfilmer – ett medvetet sätt att normalisera regimen och styra publikens uppmärksamhet. Han var också tidigt skicklig på att utnyttja ett nytt massmedium: radion.
I detta andra av två avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet, om Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels.
I oktober 1926 utnämnde Hitler Goebbels till partichef i Berlin. Som gauleiter fick han ett uppdrag som passade hans temperament: storstadens politiska gatukamp. Här finslipade han en metod som känns igen i modern demagogi:
- Provokation som strategi: skapa konflikter som genererar rubriker.
- Personfixerad agitation: peka ut syndabockar och “förrädare”.
- Möten som teater: ljus, symboler, marscher – en känsla av att historien rör sig nu. Nazismens budskap blev inte bara något man hörde; det blev något man upplevde.
En central del i Goebbels framgång i Berlin var hans förmåga att förvandla nederlag till heroiska berättelser. När nazisten Horst Wessel, en ung SA-ledare, sköts i januari 1930 och senare avled i februari, insåg Goebbels omedelbart propagandavärdet och gjorde Wessel till martyr. Texten som Wessel skrivit till en äldre melodi blev “Horst-Wessel-Lied”, som därefter blev NSDAP:s partihymn och – efter 1933 – en av Tysklands nationalsånger i praktiken, sida vid sida med “Deutschlandlied”.
Genom massmöten i Sportpalast och andra stora arenor utvecklade Goebbels en ny politisk estetik. Han använde dramatiska ljuseffekter, uniformerade vakter, standar och en noggrant planerad koreografi för att skapa en känsla av oövervinnerlig kraft. Under presidentvalskampanjen 1932 organiserade han kampanjen “Hitler över Tyskland”, där Hitler flögs mellan städer för att tala inför enorma publiker på kort tid. Vid maktövertagandet 1933 hade Goebbels gjort Berlin till en scen för nazistiska triumfer.
Efter maktövertagandet inrättades 1933 Rikets ministerium för folkupplysning och propaganda, lett av Goebbels. Ministeriet fick ett ovanligt brett grepp om press, radio, film, teater, litteratur, musik och bildkonst – och blev centralt i regimens kulturella likriktning. Goebbels verkliga makt låg inte i att övertyga varje individ, utan i att göra avvikelse dyr och samstämmighet lätt. När alla kanaler låter likadant blir tystnaden det enda motståndet.
Goebbels förstod radion som en politisk genväg in i hemmen. Satsningen på billiga massproducerade mottagare – Volksempfänger – gjorde det enklare att samla nationen kring ledarens röst och regimens nyheter. Här finns en mediehistorisk lärdom som återkommer: teknikens räckvidd är politiskt neutral – men användningen är det inte.
När diplomaten Ernst vom Rath sköts i Paris den 7 november 1938 och avled den 9 november utnyttjade regimen händelsen propagandistiskt; den upphetsade rapporteringen bidrog till att bana väg för pogromen Kristallnatten (9–10 november).
Under kriget fortsatte Goebbels att driva en retorik som band samman “folkets överlevnad” med fiendens eliminering. Propagandan bidrog därmed till den mentala terräng där massmord kunde framstå som “nödvändigt”.
Bild: Propagandaminister Joseph Goebbels talar vid ett offentligt framträdande i Nazityskland, Foto: Georg Pahl, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons (Bundesarchiv, Bild 102-17049).
Musik:‘Horst-Wessel-Lied’ (‘Die Fahne hoch’), en nazistisk kampsång använd i NSDAP:s propaganda under 1930–40-talen. dirigenten Carl Woitschach. Källa: Internet Archive. Public Domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.