Vikingarnas resor till Nordamerika blev den sista länken i en nordatlantiska kedja av nordbornas bosättningar. Norge, Island och Grönland bands ihop via havet i en väldig kedja. När Erik Röde år 985 grundade den grönländska kolonin skapades en utgångspunkt för vidare färder västerut.
Vinlandsresor var först nordiska sagor, för att sedan 1960-talet ta en allt tydligare form med hjälp av nya arkeologiska fynd och innovativa mättekniker. Nu kan vi datera ett av vikingarnas besök på New Foundland till år 1021 – 471 år före Columbus.
I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia, med särskild inriktning på historiska geografi vid Stockholms universitet, om nordbornas närvaro i Nordamerika.
Vinlandsresorna är en berättelse om logistik, resurser och risk: små samhällen i Grönlands fjordar som behövde timmer, järn och prestigevaror – och som till slut pressades av klimat, ekonomi och avstånd.
Grönlänningasagan, berättar om en rad expeditioner, där Bjarni Herjólfsson obeserverar det amerikanska fastlandet första gången år 986 efter att ha drivit ur kurs under en resa från Island till Grönland. Bjarni landsteg aldrig, men hans iakttagelser av ett skogbevuxet land i väster tände Leif Erikssons utforskarlust, som kring år 1000 seglade mot väster. I nordiska källtraditioner knyts tre namn till färden: Helluland, Markland och Vinland – platser vars exakta lägen länge diskuterats, men som brukar tolkas som delar av Nordamerikas nordöstra kustvärld.
Idag vet vi med säkerhet att år 1021 fälldes träd på Newfoundland med metallverktyg – och en kombination av årsringsanalys och en kol-14-signatur gör det möjligt att datera händelsen exakt. Det är ett av de tydligaste ögonblicken där vikingatidens sagoberättande plötsligt får en hård, daterbar kontur: nordbor var faktiskt i Nordamerika, nästan fem sekel före Columbus.
I sagornas värld delas kusten i tre zoner som nästan låter som ett ekonomiskt inventarium: Helluland – stenigt land (ofta kopplat till Baffin Island); Markland – skogsland (ofta kopplat till Labrador) och Vinland – det ”milda” landet med druvor/vildvin. Indelningen säger något viktigt: resorna västerut var inte bara äventyr, utan också en jakt på bristvaror – särskilt virke, i ett Grönland där trä var en strategisk resurs.
Platsen L’Anse aux Meadows, som ligger längst upp på Newfoundland, var ett basläger – en nod för vidare färder och resursutnyttjande. Fynden visar också järnhantering, avgörande för att kunna reparera fartyg efter Atlanten. Flera spår antyder att nordborna rörde sig längre söderut. Ett ofta diskuterat exempel är butternut/valnöt (Juglans cinerea), som inte växer naturligt på Newfoundland. Att sådana nötter ändå hittats på platsen kan peka mot resor in i Saint Lawrence-viken, där arten förekommer.
I de isländska sagorna dyker ett laddat ord upp: skrälingar – nordbornas benämning på de människor de mötte i väster. Berättelserna beskriver både handel och konflikt, men också hur osäkerheten växer: avståndet hem är enormt, man är få, och varje förlust slår hårt.
Styrkeförhållandet var också en realitet: en liten, långt bort belägen grupp nordbor kunde knappast hålla ett permanent grepp om ett område där de alltid riskerade att bli numerärt underlägsna. Resultatet blev sannolikt att Vinland, hur lockande det än var, blev för dyrt att försvara i längden.
Bild: Leif Eriksson upptäcker Amerika (1893) av Christian Krohg, Nasjonalgalleriet i Oslo. Verket är ett exempel på den nationalromantiska rörelse som var stark i Norge under slutet av 1800-talet. Källa: Christian Krohg, Leif Eriksson upptäcker Amerika (1893), Nasjonalgalleriet, Oslo.Wikipedia. Public.
Musik: Voyage To America av Humans Win, Storyblock Audio.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.