Gustav III (1746–1792) hade ett kluvet förhållande till upplysningens idéer. Hans reformer inom straffrätt, religionsfrihet, hälsa och kultur var tydliga uttryck för upplysningstänkandet. Samtidigt innebar inskränkningar i tryckfriheten och motståndet mot den franska revolutionen att han aldrig fullt ut kunde förena upplysningens ideal om frihet med sin egen enväldiga maktutövning.
Redan som kronprins läste Gustav III upplysningsfilosofer som Voltaire, Rousseau och Montesquieu. Som kung blev han en av de främsta upplysta despoterna – en härskare som förenade enväldig makt med reformer inspirerade av upplysningens ideal. Men han föredrog att läsa upplysningsfilosofer framför att träffa dem.
I detta avsnitt av Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Hugo Nordland, aktuell med boken Överlevaren – En biografi om Gustav III (Historiska Media).
Upplysningen förknippas ofta med förnuft, vetenskap, tolerans och samhälleliga reformer. I Frankrike fick rörelsen kanske sitt tydligaste uttryck i Encyklopedien (1751), där tidens samlade kunskap gjordes tillgänglig för allmänheten.
Den svenska upplysningen utvecklades inte som en enhetlig rörelse utan antog upplysningsidéer inom vetenskap, litteratur och politik. Spridningen skedde genom vetenskapliga akademier, offentliga sällskap och tidningar, snarare än genom en samlad opinionsrörelse, och banade väg för reformer som ökad religions- och tryckfrihet samt tidig folklig folkbildning. Men vetenskapshistorikern Tore Frängsmyr har ifrågasatt om Sverige alls hade en upplysning i egentlig mening, och menat att det snarare rörde sig om pragmatiska nyttoreformer än en intellektuell rörelse inspirerad av franska filosofer.
Samtidigt menar forskare som Marie-Christine Skuncke och Jakob Christensson att man mycket väl kan tala om en svensk upplysning – om än i en mer moderat, kristen och praktiskt orienterad form. Här symboliseras upplysningen snarare av sockenprästen som lärde bönder att vaccinera sina barn, lantmätaren som kartlade landet och provinsialläkaren som bidrog till folkets hälsa.
Mot denna bakgrund framstår Gustav III som en central gestalt i 1700-talets kulturhistoria. Hans politik speglade både upplysningens inflytande och det svenska samhällets särdrag. I Lovisa Ulrikas omfattande bibliotek på Drottningholm tillgodogjorde han sig europeisk filosofi – särskilt påverkades han av fysiokraten Mercier de La Rivière och dennes idé om en ”naturlig ordning”. Till sin mor skrev han entusiastiskt:
”Den är utomordentligt intressant och lägger fram nya och riktiga idéer, som tills nu har undgått till och med de mest upplysta politikers ögon.”
Efter statsvälvningen 1772 genomförde Gustav III reformer som speglade Beccarias idéer om en humanare straffrätt: tortyr som förhörsmetod avskaffades och dödsstraffet begränsades från 1779 till att gälla endast mord, dråp och barnamord. Barnamordsplakatet 1778 gav ogifta mödrar rätt att föda anonymt för att minska barnamorden.
Bildtext: Gustav III (i guldfärgad rock) tillsammans med sina bröder prins Fredrik Adolf och prins Karl, den senare sedermera kung Karl XIII. Gustav III framställs ofta som en upplyst despot – en monark som förenade enväldets makt med reformer präglade av upplysningstidens idéer. Konstnär: Alexander Roslin, Tre bröder. Licens: Public Domain.
Musik: Elegant Arguments av Boris Skalsky, Storyblock Audio
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.