Få gestalter i det förflutna har fascinerat människor lika mycket som piraterna i Karibiska havet: kaptener med träben och papegojor på axeln, sjörövare med lapp för ögat, skattkartor med X som markerar nedgrävda rikedomar, barbariska straff som att ”gå på plankan”, flaggor med dödskallar och benknotor, med mera. Men hur mycket av detta är sant? Har de legendomsusade piraterna i Västindien en verklighetsbakgrund?
Svaret är ja. Under 1500-talet och 1600-talet grundades många europeiska kolonier i Amerika och Västindien, där stora rikedomar alstrades, men bristen på statliga flottstyrkor och fungerande polisväsen gjorde att kriminaliteten blomstrade. Parallellt med detta lärde sig nederländska kaptener att de lätt kunde bekämpa sina spanska fiender samtidigt som de stal deras silver, vilket fraktades på stora flottor från Amerika till Europa. Samtidigt rymde hunsade kontraktsarbetare från plantageägare i Västindien och anslöt sig till pirathövdingar. Kombinationen av väldiga förmögenheter, brist på motstånd och tillgången till många villiga sjörövare var att den skeppsburna kriminaliteten fick en guldålder. Ridån gick ned först på 1710-talet, sedan kolonialmakterna investerat i flottor och kustvakter. I gengäld började bokläsande européer skriva ihop sjörövarskrönor som inom kort fick ett eget liv. Vår populärkulturs klassiska pirat var född.
I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om piraterna i Karibiska havet – de verkliga förlagorna till Long John Silver, Jack Sparrow och andra fiktiva antihjältar.
Bild:"Blackbeards sista strid" – Romantiserad skildring av slaget i Ocracoke Bay 1718 mellan piraten Blackbeard och löjtnant Robert Maynard. Målning av Jean Leon Gerome Ferris, ca 1920.
Bildkälla: Jean Leon Gerome Ferris – Public Domain
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.