På en punkt är den svenska historien unik: till skillnad från i alla andra västerländska länder fick allmogen – vanliga bönder – en så stark samhällsställning att de tillerkändes rätten till representation i riksdagen. Vi fick ett ”fjärde stånd”, bondeståndet, vid sidan av adeln, prästerna och borgarna. Men historien är mer komplicerad än så: Sverige hade också, särskilt under Gustav Vasas regeringstid, ovanligt många bondeuppror. Hur går detta ihop?
På 1400-talet och under 1500-talets första decennier blev den svenska allmogen stridbar. Våldet införlivades med böndernas politiska kultur, eftersom de insåg att militär konfrontation, eller hotet om sådan, faktiskt lönade sig. De lärde sig att kriga i skogar, arrangera överfall och tvinga fram politiska eftergifter från kungar, riksföreståndare, biskopar och andra stormän. Resultatet blev att skatterna sänktes och att böndernas självförtroende stärktes. När Gustav Vasa sedan ville vrida utvecklingen åt ett annat håll och flytta fram kungamaktens positioner i bygderna upplevdes detta som ett hot. Bönder, liksom herremän och kyrkoherdar, grep till vapen och utmanade kungen i flera revolter. Den allvarligaste utbröt i Småland på 1540-talet och har gått till historien som Dackefejden. Resultatet av dessa sammanstötningar var en besynnerlig kombination av stabil statsmakt och allmogeinflytande.
I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om 1500-talets svenska bondeuppror, från 1520-talets daluppror till Dackefejden på 1540-talet.
Bildtext: Den brända byn, Albert Edelfelt (1879). Albert Edelfelt, Wikipedia, Public Domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Producent: Urban Lindstedt
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.