Rakt upp

Hej och välkommen till Somna med Henrik, din lilla lathund. Jag sitter och tittar rakt upp i taket. Jag har alltid tyckt att uppåt är lite otäckt. Det finns ett värde i att tänka på saker man tycker är otäcka. Att våga peta lite på det där man brukar fly från. För mig är det min litenhet. Jag minns hur jag låg på rygg på gräsmattan hemma i Hökvik och tittade upp på den blå himlen, som man bara accepterar. Den är ju inget tak. Det finns inget glas där uppe. Det är bara tomt, och jag tittar egentligen rakt ut i evigheten eller något som är ännu större än så.

Idag ska jag räkna upp allt som finns ovanför mig. En rak linje ovanför mitt huvud. Jag kommer behöva göra detta på en väldigt detaljerad nivå, för att det inte ska vara över på 5 sekunder. Det första är min uppvind, luften närmast mitt huvud. Sen kommer taket. Där slutar det bekanta. På själva taket står den lilla bysten av mig, lilla Henrik. Bysten har stått där varje natt sedan han ställdes dit, i regn och i snöstorm. Sen kommer det luft. Luften är tung.

Ovanför Äventyrsvargen är grenarna från björkarna och eken som står här utanför. Jag antar att luften är full av saker som flyger runt: fåglar, insekter, pollen, sporer från svampar och bakterier. Sen är det massor av radiovågor, meddelanden, samtal och GPS-signaler. Sen är det molnen. Somna, har du tänkt på att när vi känner solens värme, är det värme som solen har kastat på jorden? Så värmen är jordens. Sen finns det massor av mörker ovanför mig. Rakt upp är det bara natt. Natten är ärlig, den blå himlen är en lögn. Vi får inte glömma att natten finns. Det är det sannaste vi har och det går hand i hand med det ljusa. Där uppe finns flygplanen, massor av människor som reser runt och äter måltider i lådor. Längre upp är ozonlagret. Det blir varmare, kallare och varmare igen.

Vissa vinterdagar är det väldigt snygga moln på himlen som ser ut som pärlemor. De är väldigt kalla, har jag läst. Även när solen har gått ner kan man se molnen, eftersom de är så högt upp. Var det inte en som hoppade fallskärm från 40 000 meters höjd? Han föll i flera minuter. När jag spelar in detta ska det vara extra mycket stjärnfall, jag har kikat men inte sett ett enda. Det ska komma ett till om någon vecka.

Någonstans där är norrskenet och sen rymdens början. Omloppsbanan som egentligen bara är fallande objekt. En satellit faller hela tiden mot jorden men missar den. Att vara i omloppsbana är alltså ett fall åt sidan. Man lurar gravitationen. Sen kan man tänka att det är tomt där uppe och det är det förstås. Men det är trångt också, allt skrot som massa satelliter.

Inget är evigt, inte där uppe heller.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/

Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.