Vattnet gav och tog i folkloren

Havet gav fisk, handelsvägar och möjligheter att resa. Men stormar, grund och strömmar kunde snabbt göra en resa farlig. Det här skapade en rik folklore med havsrået, näckar, vattenhästar och monster.

I folktron hörde allt vatten ihop, som hav, älvar, sjöar och källor. Under ytan fanns en annan värld. Det finns många sägner om vatten som vill ha ett visst antal liv varje år. Människor tänkte att sjöar och hav kunde ha en egen vilja. Sägner hjälpte folk att förstå en värld där de aldrig kunde styra allt omkring sig.

I detta avsnitt av Historia Nu samtalar Urban Lindstedt med folkloristen och författaren Tora Wall, doktor i nordisk folkloristik vid Åbo Akademi, och aktuell med boken Havet – Magi, monster och väsen.

Gränsen mellan hav och land var laddad. Det gällde också gränsen mellan skeppet och vattnet och ytan mellan världen ovan och världen under. Där visar sig väsendena. Havsfrun sitter på en klippa vid stranden och kammar sitt långa hår. Näcken möter man vid stranden. Råttan som springer i land längs landgången varnar om förlisning.

Långt innan vägar knöt ihop byar och städer använde människor hav, sjöar och älvar som transportvägar. De reste över vattnet för att handla, fiska, plundra eller hitta nya möjligheter. Varje resa innebar en risk. När båten lämnade stranden gick besättningen också över en gräns, från den trygga vardagen till ett område där vind, vågor och väder styrde. I folktron såg man därför stranden och vattenytan som laddade platser. Under ytan fanns det okända. I folktron var vattnet aldrig tomt. Det var bebott.

I den fornnordiska mytologin personifierade jätten Ägir havets krafter. Hans hustru Ran hade ett nät med vilket hon fångade sjöfarare och drog dem ner i djupet. Drunkningsdöden fick därmed en förklaring. Den som försvann i vågorna hade inte bara råkat ut för en olycka – personen hade tagits av Ran.

Även skeppet fick en stark mytologisk betydelse. Frejs skepp Skidbladner kunde vikas ihop när det inte användes, medan Nagelfar skulle föra kaosmakterna till den sista striden vid Ragnarök.

Arkeologiska båtgravar och skeppssättningar visar samtidigt att båten kunde få en viktig roll även i begravningsritualer. Skeppet var mer än ett transportmedel och kunde knytas till föreställningar om övergången mellan liv och död.

Ett av Nordens mest långlivade vattenväsen är näcken. I svensk folktro förknippades han med sjöar, åar och forsar – och med musik. Enligt sägnerna kunde människor söka upp honom för att lära sig spela. Den som lärde sig näckens melodier kunde trollbinda sina åhörare, men kunskapen kunde kräva ett offer. Musiken kunde också vara en fälla. Näckens spel lockade människor allt närmare vattnet, där drunkningsdöden väntade.

Berättelserna hade samtidigt en praktisk funktion. Barn som varnades för näcken lärde sig också att hålla sig borta från djupa vatten och farliga forsar.

I södra och västra Sverige berättades också om bäckahästen. Den kunde visa sig som en vanlig eller ovanligt vacker häst nära ett vattendrag. I ett återkommande sägenmotiv klättrar flera barn upp på dess rygg. Ju fler som sätter sig, desto längre blir hästen. Sedan kastar den sig ner i vattnet.

Liknande vattenhästar finns på flera håll i Europa. I Skottland berättas om kelpies, övernaturliga hästar som lockar människor upp på ryggen innan de drar ner dem i djupet. Motiven visar hur berättelser kunde färdas mellan områden och anpassas till lokala landskap och traditioner.

Bland de mörkaste sägnerna finns föreställningen att vissa vatten krävde människoliv med jämna mellanrum.

Musik: Bounty Of The Harvest av Jackchai Tilakoon, Storyblocks Label.

Bild Detalj från Carta marina, Olaus Magnus karta över Skandinavien och Nordatlanten, tryckt i Venedig 1539. Kartan förenar geografisk kunskap med skildringar av nordiska folk, djur och havsvidunder. Karta av Olaus Magnus (1490–1557). Public domain via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.