Till Häst

Jag sitter i äventyrsvargen med händerna knäppta i knät och högra benet över det vänstra, i det närmaste ett enda rakt streck i fåtöljen. Det finns inget som sticker ut. Häromdagen såg jag mig själv i tunnelbanefönstret och jag såg så liten ut. Jag har lärt mig att gilla att vara minst, en liten gestalt varur det kommer stora saker. Det späddes på under scenskolan, när jag gjorde en föreställning och någon sa det om mig. Men med åren har självbilden nyanserats och jag har fått inse att jag inte är någon pyssling. Nu har jag vant mig vid att vara en normalstor människa, och då gör det ändå ont när jag plötsligt ser så liten ut igen.

Jag är inte ensam här i äventyrsvargen. Det sitter en elvaårig Hanna Zetterberg här, inte den faktiska utan bilden av henne på omslaget till Tage Danielssons bok När Ronja Rövardotter blev film. Det finns även en dalahäst här inne, med ett öga på vardera sidan av huvudet. Då måste jag tänka till. Var sitter egentligen en hästs ögon? Jag har sett tusentals hästar, men aldrig stannat upp och reflekterat. Jag har aldrig levt med en häst. Tänk en häst med ögonen framme i pannan, det hade varit ett jättekonstigt djur, och man hade nog känt både stress och rädsla inför det.

Jag tar med dig till en sommar när jag var ung. Jag hade sommarlov från scenskolan, var i en djup kris och tyckte att jag var värdelös som skådis. Min bästis Marcus bjöd upp mig till TV Åre, där vi gjorde lokal-tv för turister. Ett av reportagen var en ridtur med islandshästar upp i fjällen, och för att få vara med påstod jag att jag kunde rida. Jag ljög. Därför ska jag berätta en historia där jag någon gång ljuger, och ditt uppdrag, Somna, är att höra var det går över från sanning till saga.

Vi åkte i en jeep till en gård, jag, Anna och Marcus. De frågade om jag sadlat en häst någon gång. Då var jag ärlig och sa nej, men sen ljög jag och sa att jag hade ridit mycket. Jag förstår inte hur jag vågade. Kanske var det lite prestige. Hästarna var redan sadlade när vi kom och tanken var att vi skulle upp i bergen. Det var små islandshästar, och med oss hade vi en guide. Jag hade ett stort tungt kamerastativ på ryggen med ett balsnöre som skar in i bröstet. Jag var rädd att jag skulle behöva vara tydlig och lite taskig mot hästen, men det var inget problem, för den visste precis vad den skulle göra. Det var som i en barndomsfantasi. Jag började känna mig cool på hästen, på samma sätt som när jag var ny i Stockholm och åkte tunnelbana. Vi kom upp på berget där vi skulle pausa och filma en intervju med guiden. Vi gjorde upp eld och drack kaffe ur termosar, och det kändes som i Ronja Rövardotter. Det blev mörkt och vi slog upp tälten. Jag och Marcus delade tält. Det var mysigt, men jag sover aldrig riktigt bra. Hästarna hade stått och betat under natten.

Dagen efter var jag den som kom upp sist. Vi red vidare mot en ännu högre topp, och plötsligt hördes det i skogen hur det knakade. Guiden tecknade åt Marcus att ta fram kameran. Ut ur skogen kom en älgko med tre kalvar, så nära att vi kände doften. Älgen tittade på oss och alla stod helt stilla. Jag hann inte bli rädd. Sen vände hon in i skogen igen, och då såg jag att vår guide grät. Vi grät lite tillsammans medan Marcus filmade. Vi red i flera timmar, utan några stigar, och jag förstår fortfarande inte hur guiden hittade. Till slut kom vi fram till toppen, och där hade guiden en överraskning, en kollega. Det var Evert Ljusberg, president i Jämtland vid den tiden. Han hade gjort upp en eld och berättade sagor och skrönor för oss, och vi filmade allt. Jag intervjuade honom och insåg hur dålig jag är på att intervjua folk, för jag började tänka på andra saker medan han pratade. När mörkret kom åkte Evert hem. Guiden tog fram ett munspel, och sen kom knotten. Tältduken blev en trygghet. Vi sov djupt och gott.

God natt och sov så gott.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/

Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.