Storbritannien stod ensamt kvar mot Nazityskland efter Frankrikes fall. Adolf Hitler ville egentligen ha fred med Storbritannien, men britterna och premiärminister Winston Churchill valde att fortsätta kämpa.
För att kunna invadera Storbritannien behövde Luftwaffe först besegra Royal Air Force (RAF) och etablera luftherravälde. Under flera månader kämpade brittiska jaktflygare i Spitfires och Hurricanes mot det numerärt överlägsna Luftwaffe. Trots svåra förluster lyckades RAF stå emot, och när hösten anlände stod det klart att Tyskland hade misslyckats med att krossa det brittiska försvaret.
Detta är det femte avsnittet i en serie av sju om andra världskriget från podden Historia Nu. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia, om Slaget om Storbritannien 1940.
Slaget om Storbritannien blev en vändpunkt i andra världskriget. När Frankrike kapitulerade den 22 juni 1940 blev Storbritanniens situation kritisk. Landet stod nu ensamt, med en krigsmakt som var försvagad efter evakueringen vid Dunkerque. De brittiska styrkorna hade förlorat stora mängder tung materiel, inklusive stridsvagnar, artilleri och transportfordon.
Churchills beslutsamhet blev avgörande för Storbritanniens motstånd. Trots att vissa inom regeringen, inklusive utrikesminister Lord Halifax, övervägde en fredsuppgörelse, stod Churchill fast vid sin linje. Han ansåg att fred med Hitler endast skulle vara en kortsiktig lösning som på sikt skulle leda till att Storbritannien tvingades leva under Nazitysklands dominans. Hans beslutsamhet stärkte den brittiska moralen och bidrog till att landet stod emot trycket från Tyskland.
Tysklands invasionsplan, Operation Seelöwe, byggde på att Hermann Görings Luftwaffe först behövde besegra RAF och neutralisera den brittiska flottan genom flyganfall. Planen var ambitiös men riskabel – transportfartygen var långsamma och sårbara, och utan luftherravälde skulle de bli lätta mål för brittiska bombflyg och örlogsfartyg.
Luftwaffes inledande offensiv började i juli 1940 med attacker mot brittiska hamnar och fartyg i Engelska kanalen. Dessa anfall syftade till att locka ut RAF:s jaktflyg och försvaga det brittiska försvaret innan den stora offensiven tog vid. I augusti gick tyskarna vidare till nästa fas: systematiska anfall mot RAF:s flygbaser, radarsystem och logistik. Under dessa veckor var RAF hårt pressat och förlorade många flygplan och piloter. Trots detta lyckades britterna hålla sina radaranläggningar intakta, vilket var avgörande för att kunna förutse de tyska anfallen.
Bild: En formation av Supermarine Spitfire Mk I från No. 610 Squadron, baserad på Biggin Hill, under ett uppdrag den 24 juli 1940. Flygplanen, inklusive N3289 ('DW-K') och R6595 ('DW-O'), flyger i den karakteristiska "vic"-formationen som användes av Royal Air Force under Slaget om Storbritannien. Fotografi taget av Daventry B.J. (F/O), Royal Air Force, och tillhör Imperial War Museums samlingar. Wikipedia. Public Domain.
Musik: Wir fahren gegen Engeland av Musikkorpt eines Infanterieregimentes - leitung: B. Ahlers "Wir fahren gegen Engeland" är en tysk marschsång från andra världskriget, känd för sin användning i propagandasyfte. Sången skrevs 1939 av Herms Niel, en av de mest produktiva kompositörerna av tysk marschmusik under det nazistiska Tredje riket. Den användes i samband med Tysklands planer på en invasion av Storbritannien, Operation Seelöwe, men blev även en del av den bredare propagandakulturen inom Wehrmacht. Källa: Internet Archive (Public Domain).
Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.