Trettioåriga kriget utbröt 1618 genom att tre katoliker kastades ut från ett fönster i Prag i förhoppningen att de skulle dö av fallet. Men de överlevde, och de aktioner som deras habsburgska herrar vidtog för att stävja tjeckernas uppror resulterade i en kedjereaktion av krigsförklaringar och strider som drog in hela världsdelen i konflikten. Först efter tre decennier och miljoner döda – kriget var, sett till Europas folkmängd, mer förödande än första och andra världskriget – blev det äntligen fred.
I traditionell svensk historieskrivning är trettioåriga kriget framför allt historien om hur Sverige blev en stormakt, hur Gustav II Adolf och fältherrar som Lennart Torstenson och Johan Banér lade Europa för sina fötter. Men i det här avsnittet tar vi ett annat grepp: vi betraktar kriget underifrån, ur folkets eget perspektiv. Vi möter dagboksskrivande knektar, lidande knektänkor, torterade kyrkoherdar och hunsade borgardöttrar som ville skriva av sig sina personliga trauman. Ty den i särklass viktigaste konfliktytan var inte den mellan Österrike och Sverige, eller Spanien och Nederländerna, eller Frankrike och huset Habsburg. Kriget utkämpades mellan den vanliga befolkningen i tyska städer och byar och de tiotusentals knektar för vilka fälttågen och deras plundring blev ett sätt att leva.
I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om trettioåriga kriget, det första egentliga världskriget, som vållade oändligt lidande i Tyskland men förvandlade Sverige till ett av Europas mäktigaste länder.
Bild: Plundrande soldater. Av: Sebastian Vrancx 1647, Tyska historiska museet Berlin, Wikipedia, Public Domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen
Producent: Urban Lindstedt
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.